LovingLiving.se

 

Dags för The Work?

Byron Katie Du har en inbyggd mekanism som låter dig veta
att alla hästar inte är i stallet. Det kallas för en känsla.


Efterhand som vanan att göra The Work blir större är utmaningen inte så mycket processen med de fyra frågorna och vändningarna, som det som kommer före själva undersökningen, dvs. att urskilja vilken tanke det är som ”fastnat”.

De tankar som sitter djupast har ofta funnits med så länge att vi inte ens tänker på att ifrågasätta dem. Eller så undviker vi att ta fram dem i ljuset, eftersom vi i hemlighet är rädda för att upptäcka att just den tanken faktiskt visar sig vara sann, att jag är defekt, inte går att älska, att det är kört eller liknande gamla slutsatser.

Ofta missar vi chansen att upptäcka vilken tanke och gammal osanning som försöker bli genomskådad och läkt genom att fokusera på situationen och personen som väcker något, istället för att urskilja och undersöka tanken.

Här följer exempel på situationer som signalerar Work-dags, tid att stanna upp och se efter vad det är som egentligen pågår.





Efterhandsanalys: Någon fäller en kommentar och jag blir ställd i stunden eller svarar något som jag senare börjar älta fram och åter i huvudet. ”Jag skulle sagt så istället, eller så, eller så. Om jag sagt si, kanske de hade sagt så, och då hade jag … etc.” Lagt på detta följer kanske självkritiken: ”Varför kan jag aldrig komma på saker att säga i stunden, varför vågar jag inte stå upp för mig själv!”, eventuellt mixat med kritik av den andre ”Varför säger hon/han något så okänsligt, han/hon vet ju, och vet han/hon inte så borde han/hon veta bättre, själv skulle jag aldrig göra så!”.

Nära besläktat: Tankeläsning: ”Jag vet vad du egentligen tänker och menar.” Att ta upp detta med den som fällt kommentaren leder som regel till diskussioner och konflikter om det medföljande budskapet dessutom är, ”…och du borde inte göra så”. Om den andra känner sig misstolkad och orättvist anklagad försvinner möjligheten till läkning i ett virrvarr av ”du sa”, ”jag sa”.

Kuren är att inte blanda in motparten över huvud taget. Oavsett om personen menade det eller jag tolkade in det, är det viktiga att jag blev känslomässigt triggad. Här är det ofta tolkningen av situationen som ger ledtrådar. Hon/han sa x och det betyder att: jag är otillräcklig, hon ser ner på mig, ingen respekterar mig, han tycker jag är uppblåst. Kanske upptäcker vi inte detta förrän vi kommit en bit in i undersökningen. Den rakaste vägen in är ”han/hon borde inte ha sagt/gjort x”.

Inom tankeläsningsområdet ligger också behovet av att analysera och förstå andra - en blinkande lampa för att det är något hos mig själv jag inte är i kontakt med.

Blixt från klar himmel: vi upplever oss återkommande och oförskyllt attackerade av människor utan förvarning. Kanske bestämmer vi oss för att undvika dessa ”galningar” i fortsättningen, eller människor i allmänhet, eller åtminstone fundera ut hur vi ska undvika samtalsämnet i fortsättningen.





Beroenden: En annan signal att det är dags att stanna upp är när autopiloten har gått igång och jag är på väg till kylskåpet, datorn, TV:n, cigaretten, flaskan, telefonen. Vad är det jag inte vill känna just nu? Vilken tanke ligger under den känslan? Att sitta ner och andas några minuter, istället för att följa impulsen, brukar dels ta udden av det som i stunden känns som ett måste, och dels ge utrymme till att följa fotspåren bakåt. Vad var det som ledde fram till att jag kände att jag måste komma bort från mig själv, känslan, tanken? Kanske något separat tankemönster, kanske något kopplat till beroendet i sig – ”det kommer aldrig bli bättre, jag har ingen karaktär, jag misslyckas igen, jag är inte bra nog”.

Dubbla inre budskap: När jag inte förstår mig på mitt eget beteende – och kanske slår på mig själv för det i farten – är det ett tecken på att en eller flera oundersökta tankar ligger och ruvar, och krockar med de medvetna. En del vill mig själv väl, en annan tycks ständigt vilja sabotera, utåtagerande eller inåtagerande.

Om resultatet av min inre konflikt är paralysering gör jag inte det jag känner att jag innerst inne vill. Om detta är något grundläggande viktigt i mitt liv, en själskod som en del kallar det, kan följden bli känslor av meningslöshet över livet självt. Risken är att jag fastnar i att försöka hantera känslorna av meningslöshet och depression, istället för att möta det som är själva upphovet till depressionen. Genom att jobba igenom de underliggande rädslotankarna – jag har inte vad som krävs, jag blir aldrig bra nog, ingen vill ta del av det jag har att erbjuda – släpper meningslösheten och vägen vidare öppnar upp.

Depression, smärta och rädsla är gåvor som säger,
"Raring, ta en titt på vad du tänker just nu."


Historien upprepar sig: Till skillnad från den passiva, depressiva delen kan den aktiva, till synes självsaboterande, delen hitta på åtskilligt för att få uppmärksamhet. När jag till exempel upplever att mitt förhållande eller min chef är de samma trots att jag bytt ut individerna flera gånger, är det en ledtråd till att något gång på gång försöker bli medvetandegjort och läkt.

Speglingar i andra: Det kan också vara så enkelt som att vi återkommande säger nedsättande saker om oss själva till andra och sedan blir upprörda om de verkar hålla med, eller blir sårade när andra behandlar oss som vi behandlar oss själva.





Affirmationer: En del affirmationer är mer öppnande, andra mer kompenserande. Om du dras till affirmationer som ”jag är värd kärlek”, ”jag är bra nog”, ”jag är betydelsefull”, ”mitt liv går som på räls” så är ett snabbare och mer djupgående alternativ att göra The Work på motsatserna, dvs. ”jag är inte värd kärlek”, ”jag duger inte”, ”jag är utbytbar”, ”mitt liv borde se annorlunda ut”.

Autokompensation: När någon ”farlig” tanke sticker upp i huvudet är vi snabba med att tillämpa positivt tänkande, att försöka övertyga oss om att motsatsen gäller, eller att åtminstone försöka balansera upp det negativa, för att slippa känna de känslor och tankar som följer med en s.k. negativ tanke. Detta kan visa sig i vändningarna i The Work, om det finns en tendens att göra om påståendena till ”feelgood”-meningar, istället för att lossa på fasthållandet och fixeringen. Rädsla inför att tänka en viss tanke är ett säkert tecken.

Att älska det som är, är att ta emot allt som ges oss. "Negativa" tankar är i grunden tankar och känslor som ännu inte blivit fullt sedda, förstådda och kända. Det handlar alltså inte om någon påklistrad kärleksattityd mot livet, utan om att aktivt och öppet möta det som är och genom det upptäcka livets inneboende kärlek.

Vänta på mirakel: Närliggande autokompensation är idén om att alla inre blockeringar ska falla bort på en gång, bara jag hittar rätt metod. Det som förenar dessa synsätt är försöken att undvika obehag och bara uppleva behag, alltså det som buddhismen definierar som själva grunden för lidande - sökande efter lust och undvikande av olust.

Tankar är inte personliga. De bara dyker upp, likt regndroppar.
Skulle du argumentera med en regndroppe?


Söka medhåll: Jag berättar mina störande tankar för andra för att få bekräftelse och medhåll om vilken sadist chefen är, vilken tönt min man är, hur bortskämd min flickvän är, hur synd det är om människorna. Om min samtalspartner inte håller med, eller till och med säger emot eller försöker balansera bilden, går jag i reaktion. Ofta ligger tankarna dolda i lager. Min irritation över andra är oftast bara det första lagret tankar. Risken är att jag fastnar i en rätt-och-fel diskussion på den här nivån med den som jag sökt medhåll från, och sedan söker någon att beklaga mig för över hur person 2 aldrig lyssnar och förstår!

"Oproportionerlig" reaktion: Vi kan ibland märka själva att vår reaktion på något tycks vara oproportionerligt stark. Här är risken att fastna i dömande av oss själva som barnsliga eller överkänsliga - "jag borde väl inte reagera så på en bagatell". Det brukar räcka med att någon annan kallar oss överkänsliga för att det ändå ska stå klart att något ligger där och lurar, även om ingen av oss just då kan se vad som är den verkliga orsaken till reaktionen. En anledning till att Byron Katie uppmanar oss att vara petiga och småaktiga när vi fyller i Döm din nästa-formuläret är att de till synes små irritationsmomenten sällan är små. Återigen, tankarna ligger ofta i lager med det mer oskyldiga överst.

Moraliska idéer: Dessa är luriga, men kännetecknas av fixerade mentala koncept som är inlärda utifrån, snarare än kommer från inre visdom. Det kan vara påståenden som "krig borde inte få finnas", "folk borde vara snälla och kärleksfulla", "världen skulle vara bättre om människor inte var så egoistiska". Det finns ofta en övergripande känsla av "alla vet ju att det är så" och "dessa idéer gör mig till en god människa och skiljer mig från världens onda eller omedvetna".

Rädsla för att vara själv/rädsla för att vara i tystnad Byron Katie jämför situationen för en person i fängelse med situationen för en buddhistmunk - den ena skriker av ångest, den andra tackar för möjligheten att vara själv. Båda är ensamma med sina tankar, en av dem har ett sätt att möta dem.

Rädsla för att stanna upp Ted Turner, mannen bakom bland annat CNN och känd för sin stora produktivitet, är urtypen för detta beteende. Hans tidigare fru, Jane Fonda, beskrev slående i en 60 minutes-intervju hur han hela tiden är på flykt från sitt förflutna, livrädd för att vara själv och för att stanna upp. "Han kan inte sitta still, för om du sitter still kan demonerna komma ifatt dig. Han måste förbli i rörelse."

Rädsla eller obehag inför att vara med människor, eller främmande människor "Så länge som du är rädd för dig själv, är du rädd för andra människor." - Byron Katie

Behov av att förklara och försvara "Försvar är den första krigshandlingen." - Byron Katie



Everything unloved comes back to be healed - LovingLiving




På motsatta sidan dessa symptom på inre ofrid finns förstås symptomen på inre frid, vad som händer när vi har mött våra tankar under en tid. Här följer en sammanställning på tecken på inre frid, skriven av Saskia Davis.


Några tecken och symptom på inre frid:

En tendens att tänka och agera spontant snarare än utifrån rädslor grundade på händelser i det förflutna.

En omisskännlig förmåga att njuta av varje ögonblick.

Ett tappat intresse för att döma andra människor.

Ett tappat intresse för att döma sig själv.

Ett tappat intresse för att tolka andras beteenden.

Ett tappat intresse för konflikt.

Ett tappat intresse för förmågan att oroa sig. (Detta är ett väldigt allvarligt symptom.)

Ofta återkommande, överväldigande anfall av uppskattning.

Förnöjsamma känslor av samhörighet med andra och med naturen.

Ofta förekommande attacker av leende.

En ökande tendens att låta saker ske istället för att få dem att hända.

En ökad mottaglighet för kärleken från andra, såväl som den okontrollerbara driften att uttrycka den själv.


Utdrag ur Symptoms of Inner Peace © 1984 Saskia Davis
Översättning LovingLiving




Byron Katie Din mest intima relation är den du har med dina tankar.


Text: Adina Malveklint

Dela denna sida på Facebook:




Tillbaka upp