LovingLiving.se

 

Känslor är vänner


Fiskar är vänner, inte mat!

- Anonyma Fiskätare i "Hitta Nemo"



Känslor är vänner, inte fiender!

Älska livet som det är inleds med ett citat av 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza: Ju bättre du förstår dig och dina känslor, desto bättre förmår du älska livet som det är.

Vad händer när vi inte låter våra känslor få utrymme?

  • malande tankar

  • droger - från TV till mat till styrketräning till alkohol till beroende av sällskap till beroende av ensamhet till...

  • stress! > obalans > sjukdom

  • livsmönster som upprepar sig - "samma" relation gång på gång, "samma" chef gång på gång, samma konflikter om och om igen

  • fast i det förflutna, känsla av att aldrig komma vidare eller att inte komma till botten av något > vilja ändra på andra, världen, sig själv > kamp > hopplöshet > fallande självkänsla > meningslöshet > självmordstankar

  • vi får inte kontakt med vårt centrum med allt "det gottiga" - kärlek, frid, glädje


  • Problemet med känslor är att vi tror på våra tankar om känslorna och det gör oss främmande för dem och skrämmer oss. Det är vad vi tror om känslorna som orsakar rädslan. ... Jag har inte mött en känsla som jag inte älskat på 24 år, för jag förstår att det är hur mitt sinne tolkar känslorna som är orsaken till lidande." ~ Byron Katie


    En viktig del för när The Work fungerar är insikter. Inte sällan kommer folk och vill göra The Work och säger "Jag vet redan vad detta handlar om." En annan viktig del är transformation av huvudets kunskap till hjärtats insikt, men för att komma dit behövs först något avgörande: att låta känslorna få finnas fullt ut. Vad innebär fullt ut? Det kan man ibland se väldigt tydligt på barn. De storgråter ena sekunden för att i nästa helt tystna - gråten är färdiggråten. Samma sak händer med oss när vi låter känslan finnas där utan att vare sig göra motstånd eller vältra oss i det. Som en regnskur.

    Att känna fullt ut kan för någon innebära att skrika, slå på en kudde eller skaka av gråt - eller skratt. För en annan kan det vara att sitta i meditation och tillåta känslan att fylla kroppen och andas igenom det, kanske 10, 30, 50, 70 minuter. För en tredje kan det vara att i detalj skriva ner händelsen som väcker känslor och trycka hårt med pennan när ilskan kommer eller stanna upp och låta tårar trilla ner på sidan. För en fjärde att skapa något eller göra en ritual. Jag tror det var Kay Pollak som i ett sommarprat berättade om en kvinna som fyllde sin ryggsäck med de stenar hon "bar på" och sedan gick ner till havet och slängde i dem en efter en.

    Utlevelse av känslor handlar inte nödvändigtvis om att blanda in andra, att skälla ut någon, eller kräva att de ska be om förlåtelse för vad de gjort. Det som verkligen läker och hjälper oss att gå vidare är att vi ser och tar hand om oss själva. Det räcker inte om hela världen bekräftar, eller förstår att det som hände var jobbigt, om vi inte själva gör det, verkligen tillåter allt som finns där att få ha sitt liv och litar på vår egen upplevelse. Och att vänta på att någon annan ska förstå vad de gjorde om de inte är öppna för att se på sig själva - eller känna för den delen - kan som bekant inträffa långt efter att helvetet frusit till is.

    Ju mer Work och annat jobb jag gjort med mig själv, desto mer har jag kommit att ta känslorna efterhand som de dyker upp, och att till och med njuta av känslor som jag tidigare tyckte var obehagliga och skrämmande. Att verkligen sitta i närvaro med en känsla och ge den utrymme kan kännas väldigt expanderande och också kärleksfullt mot mig själv, att jag verkligen är där för mig själv.

    Det sägs om barn att de sörjer randigt, att de låter sorgen komma och sedan är de helt inne i lek, för att sedan komma tillbaka till sorgen. Jag tror att vuxna också sörjer randigt egentligen, men vi kan vara så upptagna av praktiska saker eller kanske rädda för att stanna upp och känna efter om vi har stoppat ner känslor under lång tid. Att inte låta känslorna ta plats när de kommer gör att vi istället hamnar på sparlåga och i någon slags lågintensiv depression eller energilöshet, eller om mycket känslor trycks ner under lång tid, panikångest.





    Har det varit "stopp i känsloutloppet" under lång tid så kan det första steget kännas som det svåraste, att börja känna efter och uttrycka. För mig var det avgörande att (av en tillfällighet...?) hamna i en terapeutisk grupp för att verkligen våga och kunna öppna upp. Genom andras berättelser och känslor fick jag kontakt med mina på ett helt annat sätt än tidigare erfarenheter när jag suttit själv ansikte mot ansikte med en lyssnande psykolog. Sådana grupper erbjuds på flera platser, t ex Baravara, Hällungen, Ängsbacka, Skeppsudden, Mullingstorp och Osho Risk.

    Ju fler gånger vi vågar känna, desto mer bekvämt blir det och vi ser att vi kan klara av även de mest intensiva känslor, och att den inre rymden ökar allt mer och det börjar finnas plats för glädje och kärlek utan orsak.

    Efter att ha rensat ut mycket gammalt har jag nu utrymme att möta det som kommer när det kommer och ge det tid då istället för att bära det i åratal. När jag fick veta att en släkting till mig dött sörjde jag mer eller mindre intensivt i tre dagar. Jag skrev eller sa högt allt jag tänkte, kände, vad jag velat säga, vad jag hade dåligt samvete för, vad jag skulle sakna, vad jag uppskattade, allt jag över huvud taget kunde komma på och utan censur. Lät tårar, ilska, skuld, glädje, saknad, besvikelse finnas där. Några av tankarna gjorde jag The Work på. Nu när jag tänker på honom är det fullständigt lugnt inombords. Det fick mig att känna att idén med gråterskor verkligen har sin poäng, att man passar på de första dagarna att verkligen ge utrymme till sorgen och att prata om den som gått bort. (Och det går ju även att prata med sig själv och pappret om man saknar tillgång till gråterskor. :))

    Ett viktigt steg till att (åter) börja känna kan vara att bli medveten och undersöka budskap och upplevelser kring känslor. Kanske har du fått höra något av följande? "Det där är väl inget att gråta för." "Lipsill." "Sluta pjoska." "Stora pojkar/flickor gråter inte." "Du är väl en snäll flicka?" "Skratta inte så högt." "Var inte en sån mes!" "Ingen tycker om en som är sur." Idéer kring känslor, att känslokyla är styrka, att känslor är pinsamma, överdrivna, skrämmande (om jag känner blir jag galen, går sönder, tappar kontrollen, kommer aldrig ta mig upp igen) eller att om man är vuxen eller man eller förälder eller svensk (!) ska man inte känna så mycket, är genom undersökningen alla möjliga vägar till känslomässig frihet.

    Kanske har du dragit slutsatsen att:

    Om jag blir arg tycker folk inte om mig
    Om jag gråter ser andra mig som svag
    Om jag gråter tänker andra att jag tycker synd om mig själv
    Om jag har känslor är jag jobbig
    Om jag har känslor får jag inte vara med
    Om jag har känslor blir jag straffad
    Om jag har känslor blir jag förlöjligad
    Jag kan inte visa mig sårbar
    Att bli arg förändrar inget
    Jag behöver kontrollera mina känslor
    Känslor är ett tecken på svaghet
    Om jag öppnar upp kommer mina känslor sluka mig


    Så i sammanhanget är det som vanligt bra att fråga dig: är det sant? Även om hela din omgivning står för en viss hållning, är det sant för dig? (Litet förhandstips! Bara egokontrollerade sinnen är emot känslor, eftersom motståndet och avståndstagandet effektivt håller oss borta från att vara levande, i kontakt med oss själva, andra och livet, kort sagt inte längre styrda av egot.)

    Texten nedanför har jag studerat många gånger inne på en av kursgården Baravaras toaletter. Enkel men så sann. Texten börjar med att jämföra en känsloutövare med en idrottsutövare, att vi helt enkelt behöver träna på att vara i våra känslor och förbättra känslokonditionen.

    Att upptäcka och erkänna att vi alla bär på ilska och sorg är ett stort steg eftersom vi vanligtvis förnekar dessa känslor. Vi tillbringar mycket av vår dyrbara tid vandrande i en sorts känslolöshet, ett tillstånd av levande död som skyddar oss från smärta men också hindrar oss från att känna glädjen av att leva i nuet.

    De flesta av oss tenderar att vilja undvika eller förneka de till synes "negativa" känslorna som rädsla, vrede och sorg. Att försöka fly från sina känslor är en meningslös övning i självbedrägeri. Det finns inget sätt på vilket vi med någon större framgång kan förneka våra känslor eftersom de kommer att manifesteras och uttryckas på ett eller annat vis, hur mycket vi än håller dem tillbaka. Känslor är någonting verkligt. De är inte tankar som kan slås bort. De är inga abstrakta begrepp. De är fysiska yttringar av energi som förenar kropp och själ.

    Vill vi behålla vår hälsa och må bra i våra liv, behöver vi välkomna våra känslor. Bli vän med dem, göra dem till våra och lära oss att till fullo uppleva och uttrycka våra känslor direkt som de uppkommer.






    Arjuna Ardagh uttrycker det liknande och betonar att det inte bara är de så kallade negativa känslorna som kommer i kläm:

    We constantly resist not only our grief, but also our wild passion and sexuality, even our exuberance and joy - repressing their free expression. Big feelings overwhelm us. They can easily upset the fragile equilibrium of our lives. We keep a lid on ourselves till we periodically explode. We don't realize that any deep feeling, pleasurable or painful, can be a wave we surf home into ourselves, into love.


    Text: Adina Malveklint


    Många av oss tillbringar hela livet med att springa från våra känslor i den felaktiga tron att vi inte kan uthärda smärtan. Men du har redan burit smärtan. Vad du inte har gjort är att känna allt du är bortom smärtan.
    ~ Bartholomew


    Väggarna vi bygger runt oss för att hålla sorgsenheten ute håller också glädjen ute.
    ~ Jim Rohn


    Gudarna ska veta att vi aldrig behöver skämmas för våra tårar, för de är regn på det jordens bländande damm som täcker våra hårda hjärtan. Jag var bättre efter att jag hade gråtit, än förut -- mer ledsen, mer medveten om min egen otacksamhet, mildare.
    ~ Charles Dickens


    Ett PS!

    Läser Brandon Bays bok Resan och hittar så bra stycken på temat känslor:

    Vi tänker alla: "Det är trafiken som gör mig arg", eller "Det är nyheterna som gör mig förbannad", eller "Om bara människan kunde fatta skulle jag slippa brusa upp mot honom". Vi tror att det som förorsakar vår ilska är någonting utanför, när vreden i verkligheten redan finns lagrad inuti oss. Dessa yttre omständigheter trycker bara på knappen och aktiverar känslan som hela tiden funnits där. Vredesknappen är inte den enda knapp vi har. Det finns en massa begravda känslor lagrade inom oss, och de yttre omständigheterna är bara det som utlöser och aktiverar dem. (s 116)

    Jag deltog i en kurs för en andlig lärare när en av eleverna under frågestunden undrade: "Vad gör jag om en stark känsla väller upp i mig - hur finner jag friden i den?"

    Hon svarade: "Rör dig inte. Var fullständigt närvarande för känslan. Välkomna den. Om en negativ känsla stiger upp, fly inte för den; spring inte till kylskåpet för att stoppa i dig mat att dölja den med; ring inte till dina vänner för att skingra dess energi genom att prata om den. Bara stanna och känn den. Bara låt dig vara närvarande för den. Du kommer att märka att om du inte försöker distrahera dig, eller tränga bort den, eller ännu värre, vältra över den på någon annan; om du håller dig stilla, om du verkligen är närvarande för den - då kommer du att finna frid i känslans själva kärna. Så när du upplever en stark känsla, låter du den bara vara - RÖR DIG INTE. Välkomna den."

    Jag tänkte: "Vilken radikal idé." Allt i hjälp dig själv-rörelsen lär oss att förändra våra tankar, göra dem mer positiva. Eller om du inte ändrar dina tankar, så ändra din fysiologi - gör allt du kan för att undvika smärtan. Till och med läkare skriver ut mediciner för att dämpa emotionell intensitet. "Agera som om" - gör vad du kan för att se till att du inte tillåter dig att verkligen känna vad som kommer upp. Hon sa någonting helt annat - "Rör dig inte. Var närvarande." - Vilket nytt koncept!

    Någonting i mig vaknade. Jag sa till mig själv: "Tänk om hon har rätt? Tänk om jag istället för att "sätta ny ram" på mina känslor helt enkelt välkomnade dem och lät dem bli fullt upplevda? Jag undrar om jag kanske kan hitta den här friden hon talar om i känslans kärna?" (s 67-68)

    PS 2!

    Läs Chameli Ardaghs underbara text om känslor: Feeling All the Way to God



    Dela denna sida på Facebook:


    Tillbaka upp