LovingLiving.se

 

Kritik som gåva


Byron Katie
Jag har aldrig mött kritik som inte fick mig att växa.


I certifieringsprogrammet för The Work av Byron Katie är feedback/kritik en viktig och återkommande del. Innan jag började där hade jag en del mindre bra erfarenheter av grupprocesser där man kritiserade varandra. Ibland funkade det, men ofta blev kritiken på något sätt hängande i luften, någon gång var det rena angrepp, och efter hand tyckte jag det blev allt mer obehagligt med dessa övningar. När jag så började i certifieringsprogrammet och fick veta av min nya mentor att vi skulle ägna de närmaste sex månaderna åt att kritisera varandra gick jag i baklås. Ett antal månader senare kunde jag förstå hans entusiasm. Det var tuffa tacklingar av och till, men på det hela stora blev det en väg till frihet och växande.

Det som skiljer feedback inom The Work från de sammanhang jag var med i tidigare är hur man på ett helt annat sätt äger sin kritik, både när det gäller att ge och ta. ”Kritik jag ger till andra är för mig, kritik jag tar emot från andra är för mig,” säger Byron Katie. Det finns alltså dels ett antagande att kritik i grunden är projektion, men också att det inte finns något som någon annan kan säga som inte går att hitta i mig.

Med andra ord, en projektion kommer från den som projicerar, och om det finns en laddning hos den som projicerar är det garanterat hos den projicerande som svaret i första hand finns att söka. Men, att säga att projektionen enbart ligger hos den som projicerar ut, är att missa möjligheten att se något hos mig själv. Även om jag inte håller med om deras tolkning av en viss situation, så behöver jag inte gå i debatt eller försvar utan ser om deras dömande på något sätt någon gång har stämt. På det sättet förenar jag mig med den som ger kritiken, och stannar i fred med mig själv genom att inte gå i försvar.

Byron Katie
Hur håller du ditt ego intakt? Genom försvar, förstås.



En återkommande övning i certifieringsprogrammet kallas konfliktlösning. Den bygger på att jag fyller i ett Döm din nästa-formulär om min partner i programmet, och partnern fyller i ett om mig. Som vanligt när det gäller Döm din nästa handlar det om att släppa på censuren och skriva fritt alla dömanden jag har, att vara så petig och småsint som möjligt.

Vi läser sedan upp dessa blad ett i taget, och vänder oss direkt till den vi skrivit om: ”Jag är arg på dig därför att du aldrig lyssnar”, ”Jag vill att du ska respektera mig”, ”Du borde inte avbryta mig” osv.

Den som lyssnar på den andras blad svarar bara med ett ”Tack”. Medan hon lyssnar håller hon sig så öppen som möjligt, och ser om hon kan hitta det som sägs i sig själv och låter de känslor som kommer få finnas där, tårar, försvar, rädsla. Andas!

Sedan gör vi The Work på ett blad i taget. Om jag börjar som ”klient” så läser jag återigen upp första meningen och så ställer min partner de fyra frågorna. När jag svarar på fråga 3 ”Hur reagerar du när du har den tanken?”, så beskriver jag hur jag känner inför den andra, hur jag behandlar henne direkt och indirekt, och även hur jag behandlar andra i mitt liv när jag har den tanken. En underfråga som ofta ger intressanta svar är ”När hade du den här tanken för första gången om någon?” Sedan jobbar vi igenom så många av mina tankar som vi avsatt tid till, och skiftar därefter roller.



Om man vill gå vidare med den här processen till ett andra tillfälle kan man ta tankar som kom upp när den andra läste sina dömanden. Den andra kanske har sagt att jag är opålitlig, och i mitt huvud går det igång ett försvarstal. Omgång 2 kan då vara att titta på tanken ”Jag är inte opålitlig” (alternativt ”Jag är pålitlig”).

Det som är så fascinerande med dessa byten är att man förstår på ett helt annat sätt var den andra kommer ifrån i sina dömanden. Kanske var det en mamma som påminde om just det beteendet, eller en situation för länge sedan som fortfarande ligger kvar och skaver. Byron Katies uttryck, ”Inga två personer har någonsin mötts” känns slående sant. Det är smått otroligt att det över huvud taget går att kommunicera när båda kommer från omedvetna världsbilder.

Och genom att man ärligt berättar om sig själv får man förstås insikt om vad det egentligen handlar om, varför det här triggar mig i andra. Ytterst blir det som en gåva att ha blivit triggad, så att jag kan bli medveten om mig själv och inte längre styras av dolda tankesätt. Den andra blir inte längre en besvärlig person eller en fiende som behöver förändra sig eller sitt beteende.

Ofta leder det också till ett tillstånd av ovisshet. Om jag väl sett att detta är något som jag förnekat hos mig själv eller en gammal oläkt situation, blir det mer oklart om det jag sett i den andra verkligen finns där, eller om det var en ren projektion från början. Det blir ett sätt att komma hem till mig själv, och känslan av att det räcker att se det hos mig. Jag kan låta den andra leva i fred. Och det blir en nyfikenhet på vem den andra egentligen är. Jag var så säker på min story, och nu är det som jag lär känna dem på nytt.

Det kan som sagt vara väldigt tufft att höra vissa saker, och några gånger har jag behövt lång tid efter att smälta och jobba igenom vad jag hört. Ibland har relationen till den jag gjort övningen med blivit stel och svår. Men andra gånger har det kommit en närhet som är sällsynt, när man är totalt ärlig och samtidigt totalt ansvarstagande. I några fall är känslan att jag precis vet var jag har den andra människan. Intressant nog är den person jag fick den tuffaste kritiken från den jag nu har mest tillit till.

Att skriva ner och läsa upp varandras tankar för varandra kan förstås göras i andra sammanhang, för par, på arbetsplatser, mellan vänner och släktingar, mellan barn och förälder. Är det en laddad situation kan det vara bra med en tredje part som vittne, annars är det viktigaste att båda personer är med på det, och villiga att jobba igenom det som kommer upp.



I somras tog jag också tillfället i akt att be mina kurskamrater att anonymt skriva lappar vad de tyckte om mig ”bakom min rygg” och lägga i ett kuvert. Här fick jag användning av en enkel metod jag lärt mig under våren:

Om någon kritiserar dig, anta att de har rätt och fråga dig själv:

"Vilken tanke behöver jag tro på för att bete mig så som personen säger?"

Ett exempel - någon säger att jag avbryter.
Vilken tanke tror jag på som får mig att avbryta?

Det jag har att säga är viktigare än vad du har att säga
Jag har ont om tid
Jag behöver hjälpa dig
Jag vill hellre prata om mig
Du kommer aldrig till saken
Jag vet redan vad du ska säga


Så, är det sant?

Nu när jag i stort sett känner jag mig öppen för vad än som kan komma från andra, märker jag att jag fortfarande känner rädsla inför att ge kritik. Och det är förstås minst lika intressant att titta på. Det här är ju ändå människor som har anmält sig till programmet och åtminstone i teorin är med på vad det handlar om, men jag märker ändå mycket gamla program kring att vara snäll och uppmuntrande, de kommer bli ledsna, de kommer inte tycka om mig om jag är ärlig, de kommer hämnas, de kommer inte förstå att det är mina projektioner. Mer Work!

Här följer en text jag översatt där Byron Katie beskriver sin syn på kritik:

Jag har kommit att se att det inte finns något sådant som kritik, det finns bara observationer. Och det finns ingen observation som inte gör mig upplyst, om mitt sinne är öppet. Vad skulle någon kunna säga till mig som jag inte ärligt skulle hålla med om? Om någon säger att jag är en hemsk människa är jag vänlig nog att tyst fråga mig själv: "Har de rätt, kan det vara möjligt att de har rätt?” och två sekunder senare – jag har övat – kan jag hitta var jag i den stunden eller någon gång i livet har varit en hemsk människa som jag ser det; det krävs inte mycket letande för att se hur någon i den stunden kan se mig på det sättet genom deras perspektiv och också genom mitt eget. Och om någon säger att jag är en underbar människa, kan jag enkelt hitta det också. ”Kan de ha rätt?” Detta handlar om självinsikt, inte huruvida den andra har rätt eller fel. Det handlar om min frihet, och det är sanningen som gör mig fri från att kriga med en vän, och alla människor är mina vänner (och jag förväntar mig inte att de ska veta att de är det). Om du är min vän är inte något jag behöver ta hand om. ”Är jag din vän?” – det är vad mitt liv handlar om.

I’ve come to see that there is no such thing as criticism, there are only observations. And there is no observation that does not enlighten me, if my mind is opened to it. What could anyone say to me that I couldn’t honestly agree with? If someone tells me I’m a terrible person, I am kind enough to silently ask myself, “Are they right, could they possibly be right?” and in two seconds - I have practice - I can find where, in that moment or somewhere in my life, I’ve been a terrible person in my own opinion; it doesn’t take much searching to see in the moment how someone might see me that way through their minds as well as my own mind’s reference. And if someone says I’m a wonderful person, I can easily find that too. “Could they be right?” This is about self-realization, not about someone else being right or wrong. It’s about my freedom, and it is the truth that sets me free from doing war with a friend, and all humans are my friend (and I don’t expect them to know that they are). Being my friend is not a condition that I must deal with. “Am I your friend?” - that is what my life is about.


I love criticism



No one can hurt me but me






Text: Adina Malveklint

Dela denna sida på Facebook:


Tillbaka upp

 

It's a chanel replica sale of your energy though the technique of acquiring internet sites remains to be a similar. Employ search engines like yahoo to discover these people nevertheless it most creates an overall big difference while using chanel replica sale you can employ. This sort of search phrases gives you information along with pertinent connection between backlinks furnished by Yahoo and google. You can travel to numerous internet sites since you can, mainly because it is as uncomplicated while wasting chanel replica sale or possibly a instant to guage goods along with solutions one particular look gives on-line.