LovingLiving.se

 

Varför The Work heter The Work och inte The Bahama Beach Vacation ;-)

Vi erhåller inte visdom, vi måste upptäcka den själva efter en resa som ingen annan kan göra åt oss eller bespara oss.
~ Marcel Proust

När du börjar att verkligen förstå hur du är uppkopplad till att vilja ha njutning och att undvika smärta, den sortens grundläggande instinktiva uppkoppling - när du börjar att se igenom det tydligt, börjar du ta det mindre personligt.
~ Wes Nisker, meditationslärare

Byron Katie Om du berättar för någon om The Work är resultatet att "de tänker på det". Det är inte The Work. The Work är fyra frågor och vändningar.


Nyligen lyssnade jag på en inspelning med Adyashanti, där han pratar om The Work av Byron Katie. Som flera andra lärare (till exempel Eckhart Tolle, Wayne Dyer, Deepak Chopra och Martha Beck) nämner han The Work av och till i sin undervisning som en fungerande metod för att se igenom sina tankar.

Just i den här inspelningen konstaterade Adyashanti dock att han känner till många som läser om The Work, men inte lika många som faktiskt gör The Work. Jag är själv någon som sällan gör övningar i böcker så där kan jag absolut relatera. I mitt fall var det kanske tur att första mötet med The Work var ett direktmöte, där jag fick känna på kraften redan genom bara en av frågorna – Kan du verkligen veta att det är sant?

Kanske gäller detta övningar och metoder över huvud taget. När det gäller The Work är skillnaden mellan att läsa/tänka/tycka/prata om The Work och å andra sidan göra det mycket stor. Det går inte att tänka sig fram till hur The Work fungerar, eftersom metoden vänder sig till mer än vårt tänkande och resonerande. Själva upplevandet och närvarandet är det som leder till transformation. Dessutom är det sällan den tanke vi börjar att titta på som är där det verkligen klämmer. Som det heter i En Kurs i Mirakler-traditionen: Jag är aldrig upprörd av de orsaker jag tror.

Den transformerande delen kan upplevas som väldigt behaglig och befriande, men varför The Work heter The Work (och inte The Bahama Beach Vacation) är för att det faktiskt krävs något av oss. Katie uttrycker det som att The Work behöver göras långsamt, på djupet och autentiskt. Det kan vara en flödande meditation, men för att det ska hända något krävs också att vi är villiga att se, känna och erkänna inför oss själva.

Inget av detta är nödvändigtvis behagligt. Ibland räcker det med att läsa och lyssna för att ett igenkännande ska väcka något till liv. Men ibland är det kanske någon form av mer eller mindre medvetet motstånd som gör att det framstår som betydligt mer lockande att läsa om The Work, lyssna på The Work, prata om The Work, tänka på att göra The Work, skriva om The Work (!), bara inte att göra The Work!





Våra dömanden om andra och våra tankar om hur det är fel på oss, dem och världen, hur vi har rätt och andra fel och hur de borde ändra på sig, fyller oftast funktionen att täcka över någon slags smärta eller rädsla. Samtidigt skapar tankarna en inre konflikt med den delen i oss som redan vet att inget av det vi tror är sant. Så smärtan i den inre konflikten, de störande grubblerierna, yttre konflikter med omgivningen och känslan av separation finns där hur mycket vi än försöker ignorera det eller ändra i det yttre. Ibland tycks larmsignalen behöva bli väldigt högljudd och ihållande innan vi är redo att möta den begravda smärta eller rädsla som driver hela förloppet.

Och ibland kommer vi inte till skott ens då utan fortsätter att än mer högljutt bråka med omvärlden, insistera på att den ska förändras eller så går vi i strejk, bryter relationer, undviker situationer och människor allt mer, eller går in i depression och beroenden.

Många gånger fastnar vi i detta utåt- eller inåtagerande helt enkelt för att vi inte känner till att det finns ett annat sätt, men kanske har vi kommit i kontakt med till exempel The Work och ändå fortsätter kampen mot verkligheten. Vad kommer detta av?

Kanske är det för att oavsett hur eländig vi än uppfattar situationen finns det en slags trygghet i att veta att jag har rätt, andra fel, jag är god, andra dåliga – eller tvärtom. Bara vi alla har våra roller och våra manus. Att kontinuerligt göra The Work är att veta allt mindre och ha allt mindre att identifiera sig med. Byron Katie uttrycker det som ’I don’t know’ is my favorite position. Ur ett större perspektiv en källa till frihet men för (det sårade) egot en källa till identitetsförlust – vem är jag utan mina problem?

Och det är kanske detta som ligger bakom Katies fråga ”Vill du verkligen veta sanningen?”. Egot är inte särskilt intresserat av sanningar. I värsta fall kan det ju bli fullständigt genomskådat! Mycket bättre då att prata om The Work, att fundera på om det skulle kunna fungera, om det är effektivt eller inte, att jag borde men…

Det är varje persons resa att identifiera dessa inre röster. Kanske är det egot med sin existentiella ångest, kanske en del som känner sig hotad av att tappa bort sig själv, som är rädd för vad konsekvenserna blir om jag verkligen lever insikterna jag får. Eller delen som skruvar på sig redan vid tanken på att det jag lägger ut på andra alltid mystiskt nog tycks handla om mig själv.

Erkännandet inför mig själv kring hur jag dömer eller behandlar andra kan väcka till liv en skamkänsla som redan finns där. Eller kan det vara offerdelen som känner sig fortsatt orättvist behandlad av livet och undrar varför jag behöver göra allt det här jobbet när det är de som har ställt till det?! Vad än det är för tanke/rädsla som ligger bakom finns The Work som vägen vidare. Oavsett våra oändliga möjligheter att bråka med verkligheten så ger den sig aldrig – och belönar oss rikligt när vi ger oss hän.





Resistance is futile – motstånd är meningslöst – som de klassiska visdomsorden från Star Trek lyder. Eller i andra ord: smärta är ett krav, lidande är frivilligt. Vi har valet att dra ut på det obearbetade och det som stör oss livet igenom, eller att möta det. Vi kan egentligen inte komma undan, men det räcker med att vi tillåter oss att känna och se under den tredje frågan (Hur reagerar du när du tror på den tanken?) för att lindringen och transformationen genom den fjärde frågan (Vem skulle du vara utan tanken?”) och vändningarna ska vara nära.

Som Katie så trösterikt uttryckt det: ”All pain is on its way out, not on its way in.” Och här uppfattar jag The Work genom sin effektivitet och relativa snabbhet som en human metod – smärta: ja, ibland. Lidande: ej nödvändigt, tvärtom.

Det verkliga lidandet är hur vi drar ut på att inte undersöka våra tankar, och vad det för med sig i våra liv. Att gräva ner sig och älta är inte bara onödigt, mycket tyder på att det snarast blockerar läkning och förstärker existerande mönster. Här finns också en intressant parallell till traumaforskning där Peter Levine tittat på hur djur tar sig ur trauma och hur människor tenderar att fastna. I korta ordalag skapas trauma för att vi inte fysiskt och emotionellt lever igenom händelsen när den sker eller direkt efteråt, utan på olika sätt fastnar i rädslobaserade mentala efterhandskonstruktioner.

Genom dessa drar vi slutsatser, som blir tankemönster, som gör att vi inte kan möta verkligheten här och nu – och som blir starten på försöken att ändra på eller undvika det som är. ”Vem skulle du vara utan tanken?” hjälper oss att mentalt förstå och fysiskt uppleva att oavsett vad som hänt i våra liv så händer det inte just nu.

Och i närvaro av det nuvarande ögonblick som inte tolkas kommer kärlekens mirakel till oss, säger Katie. Och så är det att The Work heter The Work och inte The Bahama Beach Vacation - men också är känt som Loving what is. Kärleken till det som är, kärleken i det som är.





Text: Adina Malveklint


Byron Katie Ha The Work till frukost, och ha en bra dag.



Dela denna sida på Facebook:


Tillbaka upp