LovingLiving.se

 

Nyårskrönika

Nyår för med sig hopp om nystart, och samtidigt blir många nyårslöften ytterligare ammunition mot en själv när de inte uppfylls. Verklig förändring bygger på total acceptans av det som redan är. Det vi verkligen vill göra behöver vi inte lova – det gör vi bara, och nyår är egentligen en tidsillusion. Hade vi verkligen velat hade det redan hänt. Men verklig acceptans innebär att släppa taget om både status quo och att kräva en förändring av sig själv:

Självacceptans är en gåva av inre tillhörighet som omfamnar vem du är och också vem du inte är. Den breddar din uppfattningsförmåga så att du kan inkludera livets många paradoxer.

Acceptans minskar konfliktnivåerna inombords och runt oss och framkallar förändring. Den befriar oss från kampen mot verkligheten, och nya möjligheter öppnar upp för oss som inte existerade tidigare.

Acceptans öppnar upp vår energi. Den är ett lösningsmedel som löser upp fördömanden, rädslor och tvivel, och tillåter att vi överlämnar oss till sanningen i stunden utan preferenser.
- Kathy Tyler

Allt det som vi upplever som beroenden är i grunden konflikter mellan det vi vill och inte vill. Rent logiskt är det inte många som vill dra i sig gifter och orsaka kvävningsreaktioner i lungorna, men tankar som är grundade i känslor ”hörs” högre och tydligare. Det kallas ibland omedelbar behovstillfredsställelse, men djupare än så ligger försöket att komma undan vissa känslor, och bakom dessa känslor ligger vissa tankar. Genom att se på vilka dessa tankar är finns en möjlighet att hitta var laddningarna finns, så att de får chans att medvetandegöras och lösas upp. Genom insikt och/eller känslomässig kontakt med de konfliktfyllda tankarna skapas utrymme, och med det nytt handlingsutrymme.

Martha Beck

För dig som vill pröva (nyårs)löften på ett annorlunda sätt kan jag tipsa om livscoachen Martha Becks metod.

Mundekulla bjuder på bokslut inför det nya året - hur var det, hur vill du ha det?

Här följer undersökningen av ett vanligt nyårslöfte med hjälp av The Work av Byron Katie.

JAG BORDE GÅ NER I VIKT

1. Är det sant?
Ja, jag tycker att jag väger för mycket.

2. Kan du verkligen veta att det är sant?
Nej. ”Borde” kan aldrig vara sant för det är inte det som sker.

3. Hur reagerar du när du tänker den tanken?
Jag känner mig svag och viljelös. Ful. Jag trivs inte i min kropp. Jag tänker att andra ska tycka att jag är misslyckad och okontrollerad. Att jag är trött på att gå och upp ner som en jojo, att det är för svårt. Att jag är trött på att kämpa och hela tiden kolla vågen så att jag inte ska gå upp ännu mer. Kanske ska jag bara släppa taget helt och svälla upp som en ballong. Det leder till tankar om att jag inte är okej som jag är, att jag måste ändra mig på olika sätt för att jag ska kunna bli älskad. Jag känner en protest i det. Jag vill bli ovillkorligt älskad. Den tanken gör mig ledsen, känner mig frustrerad över att jag aldrig får det jag behöver. Att jag måste anpassa mig till världen, att världen inte kan se mig som vacker oavsett.

Jag inser att det är egentligen av mig själv jag vill ha den ovillkorliga kärleken, att det är en protest mot mig själv och hur jag ser på och behandlar mig. Vad jag får ut av att hålla kvar vid tanken är att jag får en anledning att inte vara nöjd med mig själv. Jag får ett skäl för att ge mig själv villkorad kärlek – som aldrig kommer, eftersom om det inte är vikten så är det något annat som behöver förändras. Första gången jag hade tanken jag borde gå ner i vikt var när jag var utbytesstudent. Men det känns som om idéer kring vikt kom tidigt, att budskapen var att övervikt är svaghet. Minns killarnas gympalärare som mobbade en av mina klasskompisar för hans vikt. Och hur jag mobbade en överviktig tjej när hon började i vår klass. Tidig slutsats: att vara överviktig är att utsätta sig för andras dömanden och ogillanden, att det är okej att fördöma övervikt.

Vad jag är rädd för ska hända om jag inte har tanken är att jag verkligen ska svälla upp, aldrig sluta äta, bli som mina överviktiga släktingar, och därefter som de man ser på TV som måste lyftas ut ur sina hus med en helikoptervinsch! Tankar som tillhör det: jag måste kontrollera mig själv. Jag saknar naturlig förmåga att ta hand om mig själv. Jag kommer äta ihjäl mig.

4. Vem skulle du vara utan den tanken? (Jag borde gå ner i vikt)
Jag skulle fortfarande notera att byxorna spänner kring midjan men nu blir jag inte längre stressad av det. Det känns som om jag inte längre skulle behöva tröstäta för att trycka ner känslorna av att jag inte duger som jag är. Hur skulle jag leva utan tanken? Jag skulle börja med att ställa undan vågen och inte ständigt kolla så att jag inte går upp – och därmed vara så fokuserad på vikten, vilket förmodligen triggar de underliggande tankarna på att jag inte duger, att ingen kommer vilja vara med mig om jag går upp ytterligare, att jag kommer bli dömd och utstött.

Det känns som om jag skulle kunna se på den mat jag äter ur ett mindre laddat perspektiv. Inte som bukfylla eller känslodämpare utan som något som faktiskt speglar hur jag ser mig själv. Om jag ser på mig själv med vänliga ögon vill jag att även maten ska vara vänlig mot mig. Lättare mat, vackrare, färgrikare mat. Mat som ger näring för själen. Att älska mig själv med mat, snarare än försöka ersätta kärlek med mat. Det känns bra i kroppen vid den tanken, lätthet, flöde, glädje. Kärleksfullt faktiskt. Och jag känner knappt att byxorna spänner längre – jag är så fokuserad på flödet i kroppen.

Hur jag skulle behandla andra utan tanken – när de antyder att jag gått upp eller när jag ”läser deras tankar”: jag skulle hålla med! Jag skulle inte känna att jag behövde försvara eller förklara. Jag skulle inte bli sårad eller känna att de behövde säga eller se något annat. Hur jag skulle behandla mig själv utan tanken: jag skulle tappa en massa identiteter, som den viljelösa, svaga, lata. Jag skulle kunna känna hur mycket jag njuter av livet här och nu. Jag skulle kunna se på min kropp utan fördömande, nästan som opersonlig – jaha, så ser den ut idag. Som en pulserande manet som ständigt ändrar form. Jag skulle kunna fokusera på att må bra istället för på förändring av mig själv. Jag kan se att idén om förändring i praktiken fungerar som ett väldigt subtilt självhat.


Vändningar (Jag borde gå ner i vikt)

Jag borde inte gå ner i vikt
Lika sant eller sannare?
Sannare, eftersom jag inte gör det.

Jag borde gå upp i vikt
Lika sant eller sannare?
Ja, kanske, så att jag får se på mina rädslor om att jag kommer gå bortom all kontroll. Och ja, så att jag utmanar min idé att jag bara förtjänar kärlek inom vissa mått. Och ja, om det är det som händer så är det vänligast mot mig själv att omfamna det som sker. Utan baktanke att accepterandet möjliggör förändring, utan bara med avsikten att fullt ut acceptera mig själv. Att verkligen visa mig själv ovillkorlig kärlek så att jag tror på den. Kanske är det chansen jag måste ta – att svälla upp till Hindenburg för att verkligen visa mig själv att jag förmår älska mig själv. Wow, det kräver onekligen något av mig.

Om jag föreställer mig själv bli vinschad ut ur huset, kan jag i den stund känna kärlek till mig själv? Omgiven av TV-kameror, människor som förfasar sig. Utan tanken ”jag borde gå ner i vikt”? Då skulle jag nog faktiskt känna fascination när jag såg på min kropp, att det är möjligt att bli så här stor. Och jag skulle känna tacksamhet för dem som kommit för att hjälpa mig. Jag skulle känna tacksamhet för att jag fortfarande levde. Och jag skulle samtidigt känna att jag är mer än min kropp.

Mitt tänkande borde gå ner i vikt
Ja, kanske med färre tankar och mer ”tanklös” närvaro kan jag hitta ett vänligare ätande. Jag skulle kunna låta kroppen bestämma vad den vill ha att äta istället för att lyssna på vad de laddade tankarna och känslorna vill ha. Intuitivt ätande. När jag ser på alla tankar som kommit av den enda grundtanken så verkar det som min verkliga övervikt sitter i huvudet snarare än i kroppen!

~ ~ ~ ~ ~


I det här exemplet finns en mängd tankar som kan tas till vidare undersökning, och ibland räcker det med att se tankarna för de spöken de är. Till exempel känns tanken på att behöva bli vinschad mer komisk än smärtsam, när jag ser sinnets outtömliga förmåga att skapa skräckscenarion. Men jag blir också medveten om att jag verkligen tagit till mig budskapet att man bara är värd kärlek om man är smal, så det kan bli nästa tanke att se på, om det verkligen är sant för mig, oavsett hur många gånger jag kan ha fått och gett mig själv det budskapet.

Byron Katie
Work on the mind and the body will follow.


Till sist: även om det kan hjälpa att göra The Work på vanor och beroenden för att se igenom skam och annat som skapar dubbla budskap, rekommenderar Byron Katie generellt att inte se så mycket på själva beroendet, som på tankarna som leder fram till beroendebeteendet. Vad var det som egentligen förde mig till kylskåpet, fjärrkontrollen, flaskan, cigarettpaketet eller kassaregistret? Ofta är vi bara i kontakt med känslan vi försöker döva, så utmaningen är att stanna upp och pröva olika meningar för att se vad det egentligen är för tanke eller tankar som orsakade känslan som vi nu försöker komma undan.

Text: Adina Malveklint





Jag är överviktig del 1 & 2 - textade på svenska



The Heaviest Weight med facilitator Mariana den Hollander


I'm terrified of food and gaining weight RealPlayer, 45 min (även andra ämnen)


Saying goodbye to cigarettes



Vilka frågor det än gäller, är svaren acceptans och kärlek till dig själv.
~ SARK



It's not about losing weight, it's about gaining self-acceptance.
~ adina

Dela denna sida på Facebook:


Tillbaka upp