LovingLiving.se

 

Projicera mera

Har du märkt? Alla som kör långsammare än dig är idioter, och alla som kör snabbare än dig är dårar.

~ George Carlin


- Du projicerar!
- Nä, det är du som projicerar!
- Nä, du!
- Nä, du!

Någon mer som känner igen sig? Underförstått är projektioner och projicerande lite fult, något jag kan döma mig själv och andra för. Även om projektioner kommer både som negativa och positiva omdömen om andra, så är det främst det negativa projicerandet som vi tenderar att fokusera och se ner på. Men att döma andra är just en av ingångarna i The Work av Byron Katie, som vi snabbt upptäcker när vi ges ett Döm din nästa-formulär att fylla i, innan vi knappt vet vad de fyra frågorna är. En del tycker det är kul och befriande att verkligen släppa den sociala kontrollspärren och bli just så petig och småsint som The Work uppmuntrar till. Andra reagerar med förskräckelse – så kan man väl inte göra!

Efterhand som vi gör The Work märker vi att projektionerna är missuppfattade gåvor till oss själva. Andra agerar statister för att jag ska bli medveten. Jag har börjat undra om även projektionens själva ursprungssyfte egentligen är gott. Att lägga ut det vi inte ser inom oss själva på någon annan ger oss större chans att upptäcka det genom det sätt vi är varandras speglar. Upptäckten av spegelneuroner och funktionen av att skapa sin självbild genom att spegla sig i föräldern, hur vi måste gå via någon annan för att upptäcka kärleken inom oss själva, visar speglingens betydelse för vår utveckling.





Genom projektionen ges vi också tid till förberedelse att möta det som vi förr eller senare inser ligger inom oss själva. Därför tror jag också att när vi försöker formulera en tanke att göra The Work på behöver vi egentligen bara gräva där vi står. Eller inte ens gräva – ta det vi ser ligga på marken.

Vad är den omedelbara tanken som får oss att reagera i den här situationen? Om vi får idén att det var väl egentligen inte så farligt, jag vet inte varför jag hänger upp mig på det, så är det vittring på gång. Är det inte just dessa småsaker som vi kan gå och älta hur länge som helst? Och varför? Jo, för att det ligger betydligt djupare tankar dolda och känslor begravda under den bagatellartade ytan. När vi tittar vad som döljer sig under ”han borde plocka in frukosten efter sig” kommer vi till nästa lager, till tankar som handlar om mig, kanske ”alla tar mig för givet” eller ”ingen bryr sig om mina behov”.

Att börja undersökningen med projektionen blir en slags fördröjning där vi någonstans förbereds på att möta något som ligger nära och som kommer att kännas när det väl kommer upp till ytan. Kanske kommer jag i kontakt med häftig gråt när jag inser att jag tror på och har levt mitt liv utifrån tanken att ingen bryr sig om mig. Tack vare projektionen blir det ett avstånd mellan att se den kvarlämnade frukosten på bordet och reaktionen på det ursprungliga såret. Många gånger märks denna eftersläpning genom att vi reagerar ”normalt” i stunden men några timmar senare märker vi att något ligger kvar och skaver.





Där tror jag att psyket ibland passar på att försöka få läkning till stånd genom att tolka in dessa ouppklarade sår på situationer som på något, ibland ganska generöst sätt, kan liknas vid ursprungssituationen. Om vi däremot möter ett gammalt budskap i en situation som är nästintill identisk och vi inte får denna tid att låta det bubbla upp brukar kroppen ofta stänga av och vi kan gå in i en känsla av chock – Hur kunde han säga det!! Hur kunde hon göra så!!

Genom projektionens fördröjningseffekt ges vi utrymme att ta hand om det som vill komma upp när situationen är lämplig. Värre saker har väl hänt än att brista i gråt över köksbordet, men våra försenade reaktioner kanske kommer av att det inte är lika funktionellt att leva ut alla känslor samtidigt som vi blev jagade av tigrar.

Att först möta projektionen i en undersökning kan därför vara en mjukare väg att gå än att pang på se vad det säger om mig (”jag vet redan att det handlar om mig”, som en del inleder med). I andra steget kan jag se på varför det berör mig på ett djupare och starkare plan. Det undanröjer också behovet av att grubbla fram den ”verkliga tanken” som styr. Om vi är villiga och redo att se och känna brukar den naturligt bubbla upp när vi jobbar igenom projektionen mot den andre.

Och dyker den inte upp så finns ingen anledning att pressa. Bara det att öppna upp kring frågan ger ett budskap till kropp och psyke att det finns en villighet. Ibland tar det ytterligare timmar eller dagar innan polletten trillar ner, om vi är fortsatt villiga att lyssna inåt. Ingen annan kan göra jobbet åt oss och dra svaren ur oss. Villigheten att möta oss själva måste vi släppa fram från insidan.





Genom att se vilken gåva projektioner är för oss själva kan vi också bli mer öppna för när andra projicerar på oss, och se att vi faktiskt där och då har den potentiella rollen som läk-are för den andra, oavsett vad de själva är övertygade att det handlar om, dvs. att det är oss det är fel på. Projicerandet i sig laddas ur och avdramatiseras. Som Byron Katie säger, no two people have ever met. Vi kan bara se det vi tror på, inte det som faktiskt är.

Stör oss då fortfarande den andres projektion, så kan det ju hända att det är ytterligare ett litet guldkorn som vill bli upplockat, att det är något i oss som vi fortfarande inte sett och tagit till oss. – Du kan ha rätt, som Byron Katie svarar när någon tycker till.

Text: Adina Malveklint



Byron Katie Så snart som vi sitter med dessa dömanden och vi kan se var de är sanna om oss själva, förändras hela vårt liv. Och det är kraften i det som är sant.

Byron Katie När någon kritiserar mig är här en fras som är mitt mantra: "Kan de ha rätt?"


Byron Katie Den enda gången jag ser någon som ovänlig är när någon säger något jag ännu inte är redo att höra.



Vad som stör oss mest i den andre är det som vi inte fullbordat i oss själva.... Den andre som stör detta själv som är stört, är inte två saker utan en. Störningen och den andre är tankens projektion. Tanken, hellre än att komma till sitt eget avslut, sin egen tystnad, delar på sig. Detta delade, projicerade själv, är en skapad värld i vilken "jag" existerar. Detta "jag" är stört, och det är stört av den andre....Vi skapar ett problem, en störning, en konflikt. Sedan lägger vi en ny idé ovanpå, en lösning. Men vi är inte lösta, vi blir bara mer komplicerade i vår smärta.

....Detta är vansinne, galenskap. Tanken har lämnat kroppen. Den existerar för sitt eget förevigande och inom sin egen projektion. Denna galenskap är nu vad som är normalt i vår värld.

— Steven Harrison, ur Doing Nothing: Coming to the End of the Spiritual Search

Dela denna sida på Facebook:


Tillbaka upp